Flickvän vill aldrig gå ut

Den här jävla umgängeskulturen.

2020.08.14 12:18 OnkelMickwald Den här jävla umgängeskulturen.

Folk är så jävla insulära (för att använda en anglicism). Man har EN krets med vänner (eller flera, men blandar dem aldrig.) I sommar har jag hamnat i limbot som ligger mellan flera umgängeskretsar som vägrar blanda sig, inte för att de inte gillar varandra, men p.g.a. den där svenska vaga molande rädslan att "det ska bli stelt." Ingen kommer med förslag till mig, för default-kretsen för de flesta under sommaren sommaren är familjen och/eller respektive. Well, mina föräldrar är i riskgruppen för covid, och mina bröder har jag svårt att komma överens med.
Så jag har inte kommit ut i sommar.
Jag hör av mig till kompisar men nej, den är i stugan, nej, den är i flickvännens/pojkvännens stuga. Ingen kommer med ett konkret förslag eller motförslag, bara ett vagt löfte att "vi kan hitta på något om x veckor" som personen i fråga aldrig följer upp, och när JAG följer upp möts det oftast med fesljummen entusiasm eller så har människan TYVÄRR planerat in något annat.
Jag hade själv flickvän fram till förra månaden, men hon orkade aldrig ses för hon umgicks hellre med sin mamma. Hon hade heller inga pengar (pga legitim anledning, no shade) och VÄGRADE att jag bjöd, så man kunde ju inte göra så jävla mycket. Gjorde slut tack och lov.
Har haft en roomie också men hon vägrar gå ut för hon skriver också uppsats och då känner hon att hon måste vara inne 24/7, hon går aldrig ut.
Jag har jobbat och skrivit uppsats hela sommaren så jag har haft lite tid för att planera grejer, vill gärna hitta på saker över en dag när jag har ledigt, men folk har oftast planerat upp grejer 3 veckor i förväg.
Värsta är när folk säger "mEn HiTtA pÅ nÅgOt SjäLv Då!??!?" Varför är konceptet "vill kunna hänga med random grupp vänner" så JÄVLA främmande för folk i det här förbannade jävla autistlandet? Är så in i helvete jävla irriterad.
Hade det varit så att jag var hatad hade jag kunnat acceptera det här mer, men detta är människor som gärna hänger med mig i högskolan när allt bara "flyter på", men så fort det krävs det minsta eget socialt initiativ försvinner de, och jag slår vad om att det är sådana människor som kommer undra "vart tog alla vänner vägen!?" om 3 år när de skaffat jobb och bara umgås med sambon och kanske svärföräldrarna.
submitted by OnkelMickwald to swedishproblems [link] [comments]


2019.08.11 06:18 Querzion Mentalt missanpassningsbar! (RANT for your amusement.)

Vi kan börja såhär, jag kallas Querzion överallt på nätet, så det är bara ett sökord på google så har man all information på en sida, klappat och klart. Jag heter Slisk, så nu behöver ni inte ens anstränga er till att klicka på en knapp. En gång för länge länge sedan, så bla bla, så Slisk. Självhat är en bra sak och när man umgås med punkare så blir det ännu bättre, men nu var det inte det som jag skulle snacka om.
Jag är så trött på ta mig fan allt. Här sitter man nu 33 år gammal och irriterar mig över dejting appar och sidor som är helt värdelösa, antingen så är det skaparna som lurar en på pengar i sin girighet (GLÖM ATT JAG PRÖJSAR EN ENDA KRONA FÖR NÅGOT SOM ÄR GRATIS, känns som att jag hamnat på en eskort firma om jag ens överväger att betala månadskostnaderna för en del utav sidorna, nej, GRATIS är gott heter det utav en anledning.), eller så funderar man på om inte hela sidan är ett botnät, eftersom att de man kontaktar aldrig svarar.
För att vara ärlig, jag är totalt värdelös på att prata med andra människor, kan ha med den simpla anledningen att jag respekterar andra, vilket tydligen är det värsta beteendet i världen, såvida man inte är i en #metoo grupp för då är det precis det beteendet som verkar få folk att bli våta i teorin, tills de faktiskt pratar med en sådan individ. Jag är totalt missanpassningsbar. Vad menar jag med det, jo, jag tänker inte vika mig för vad någon annan drömmer om att ha, jag har min standard, låt mig vara jag, så låter jag dig vara du, men nu har vi ju checklistor att gå efter, för att kvinnor har standard vettja, host host, "jag vill ha" heter det, men så fort någon med det totalt motsatta i checklistan dyker upp, så faller trosorna av, 1-12 månader senare så söker de efter en ny som ska hand om dem samt meddelar att de har en unge som man också behöver ta hand om. FFS. Använd kondom, eller annat preventivmedel som IQ, testat att använda hjärnan än?
Kriterier.. Oh, du söker * och * och * och etc. Jisses efter att ha gått igenom den shoppinglistan så konstaterar jag att, shit, jag stämmer ju in på 99% utav det hon vill ha.
Skriver något som bygger på det jag vet om personen, vilket är presentationen utav "dyrka mig" kriterierna. Adderar något som jag uppfattar som humor, tror nog att jag är för seriös, för att vara intressant dock, för 5 min senare så Ser man att den man skrivit till går in på min profil. Man väntar upp till 24h. No answer. Shit är det så fult att ha dreads i dagens samhälle eller har jag missat något? Okey, rond två!
Ny 25+ are. Skriver något objektifierande i stil med.. eftersom att det inte finns någon fakta eller presentation. "Du såg jäkligt bra ut, vad har du att erbjuda?" vilket betyder att man absolut inte kommer att få ett svar. Jag tror jag måste slå på att jag söker män istället så att jag kan se vad fasen de har för bilder, eller det behöver jag inte för att youtube har fullt med videor där kvinnor kritiserar mäns val utav bilder på dejtingsidor eller Tinder! Woosh, don't get me started on the whore galore appen som inte den heller fungerar. När man är genuin, som 99% utav dem sätter som krav. Snäll, ärlig och en massa annat som JAG vet att jag är, blir det WTFudge. Kvinnor tänker med könet precis lika mycket som män gör. De vill ligga och de tänker inte göra det med någon som är jordnära. Jag är 33, ser ut som att jag är runt 25, sparar skägget för att jag inte vill se ut att vara yngre än detta. Utan skägg där man behöver läggas, blir bara, "ta det som en komplimang att du ser ung ut". Skulle du ta det som en komplimang att du ser ut som en unge? FFS.
Mina psykiska fel är troligen att jag blev psykiskt sjuk och bytte diet, till djur är vänner och sedan slutade förgifta kroppen med nikotin och alkohol, efter det har det ju varit namnam på babe-fronten, sarcasm. Känner mig som ett incel barn bara för att jag vägrar gå på krogen och supa mig packad, ragga på något #metoo barn och sedan raggla till en plats för att tömma pungen. Jag är inte en sån individ, shit.
Hela mitt liv så har jag bara gått på en fest, tittat på en brud och så har det varit tillräckligt, det var så jag träffade mina ex, (ex för att vi träffades på fyllan, och låg med varandra i ett år för att .. Det byggde på sex och inget annat. ).
Uppå allt detta så har man andra idiotiska saker att tänka på som att Hjärnan lurar oss att vi är 5 gånger snyggare än vad vi är, så det blir ju en chock att sedan veta att vegan, troligen är det mest avtändande som existerar om man inte hade siktat in sig på träsktroll som extremt arga vegan feminist aktivister som praktiskt taget vill mörda bönder för att släppa ut minkar som bara självdör ändå.
Så vad kan man hitta på, för att förgylla dagarna? Jag tror att jag behöver börja käka cannabis, lyckan är ändå inom oss, eller så kan man ju ta livet utav sig, jag tror att jag är tillräckligt bortglömd för att kunna sina bort utan att någon reagerar på det.
Vet ni vad det värsta med livet ä? Det är att vet att man inte kan ett piss eller vet något och samtidigt vet att hela världen är befolkad utav narcissister.
Jag blir så förbannad så fort jag går in på HAPPY pancake, varje gång. Att jag bara ger upp på tanken att göra någon annan lycklig, jag är ju redan glad, men tanken på att dela något mer med någon annan är fortfarande överhängande.
Dock om man tänker efter lite extra noga, vad är det för skillnad på en dator och en flickvän? Datorn uppvisar logiska fel, kvinnor är inte rationella eller logiska någonstans. Datorn låter mig prata eller kommunicera med den när jag känner för det. Kvinnor pratar bara med en om det är något de vill.
The statement of the decade, the computer is the best girlfriend you can find. Why? Gå in på en dejtingsida, forum eller gruppchatt, tänk dig att alla som du skriver med är en personlighet eller sinnesstämmning som datorn har för stunden, efter några dagar med de tankarna så sitter du bara och skrattar åt datorn för att den är totalt orationell och aldrig är sammanhängande och konsis. Best girlfriend ever, inga återkommande diskussioner utan att du startar dem, ger en allt man kan drömma om, och är man riktigt desperat så får man väl lära sig programmering och skapa sig ett barn den vägen. Botar kan upplevas mer levande än människor i dagsläget. Det här argumentet, borde vara reaktionellt, men troligen inte. What the fuck happened to the population of earth? Jag tror det är dags att folk tar sitt pick och pack och bara dör, lämnar jorden till att skapa ett nytt liv som är mindre separerat från andra.
submitted by Querzion to sweden [link] [comments]


2018.01.04 11:27 TheWolfwiththeDragon Försöker hitta en svensk film. Kan någon hjälpa?

Postar här för så vitt jag vet så finns det ingen svensk variant av tomt.
Filmen är antagligen från första hälften av 2000-talet. Kanske 2003. Den handlar om en kille som försöker få en tjej.
Nedan här är ett par scener som jag minns ur den och som jag tror alla kommer från denna film. Om inte så kan ni gärna skriva om ni vet vilken de kommer ifrån.
1) Han skaffar en hund (tror Tax) för att locka till sig tjejer. Han lyckas dock locka till sig en äldre dam och ljuger för henne och säger att hunden ska avlivas.
2) Efter att han har träffat en tjej så lämnar han hunden i en park, hoppar in i en Taxi och säger ”följ efter den där bussen annars kommer jag aldrig att se henne igen” och taxichauffören blir glad och säger ”ah, så som på film!”
3) Han är hos en kompis som har sin flickvän hemma. De sitter på två olika soffor och hon säger att hon vill se Robinson och kompisen svarar ”Men det är klart att vi ska se det”, men han säger ”Alltså du, vi har sett de så många gånger nu. Jag orkar faktiskt inte mer.”
4) I slutscenen så hoppar han in en taxi och säger åt honom att kvickt köra till flygplatsen för att tjejen han träffade håller på att resa iväg. Det visar sig vara samma taxichaufför som förut. Efter en vild jakt med polisen efter sig så överlämnar sig chauffören till polisen så att killen kan springa in efter henne.
Väl inne ser man hur hon checkar in och är på väg att gå på planet. Han lurar en arbetare på flygplatsen för att komma åt högtalaren och där så berättar han ut i hela flygplatsen om sin kärlek till henne. Men efteråt ser han att planet har gått och han tror att spelet är över. Han sätter sig och jämrar sig, men då kommer hon gåendes för att hon bestämt sig att inte resa.
submitted by TheWolfwiththeDragon to sweden [link] [comments]


2017.05.04 16:41 thedroxer Orolig för flickvännen som klär sig lätt på fest/klubb

Hej Sweddit Min flickvän tycker om att ha utmanande kläder, urringat för det mesta, och det är inget jag direkt stör mig på. Vi har varit tillsammans i ett år och jag litar på henne till 100%. Dessutom så gillar jag faktiskt när andra killar tittar på henne för då vet jag att jag "har" något dom vill ha. Hon har gått utan mig på en lokalfest och en klubb sen vi blev tillsammans vilket har varit helt okej. Jag tycker verkligen inte om klubb, har testat det 2 gånger under mitt år som myndig men det har slutat med att jag skiftar mellan att sitta still vid ett bord/tar en cigg med polaren i 3 timmar båda gångerna.
Nu till saken. Som sagt så gillar hon att klä sig lätt och jag har inget emot det för det mesta. Denna gången när hon skulle på klubb (valborg) så hade hon, vad hon kallade det, en spetstopp men det var inte mer än en BH in princip vilket jag sa. Den var väldigt lik denna, kanske något mindre till och med. Jag sa att jag inte gillade den då jag tyckte det visade för mycket men hon sa att hon skulle höga byxer och en tunn något genomskinlig kofta som hon bar öppet hela tiden vilket jag ändå kände mig bekväm med när hon visade så jag sa okej och tänkte inte mer på det. Koftan åkte dock i princip av direkt på förfesten som jag var med på men jag tänkte att det inte gjorde något då jag kände varenda kotte där. Det blev dock värre på klubben. Hon skrev att det var flera som kom fram till henne och försökte dansa och komma nära inpå henne och som inte slutade förrns hon sa att hon har pojkvän. Inga problem med det tänkte jag, dom vet ju inte att hon är i ett förhållande. Sen kom det fram två killar vid olika tillfällen och verkligen bara ville provocera med att fråga "låter din mamma dig gå ut sådär" och "du är så sexig när du bara har BH på dig" detta gjorde henne rätt ledsen och det gjorde mig arg när jag fick reda på det. Det var dock inget stort direkt så jag försökte skita i det. Men sen så ringde hon gråtandes och sa att det var en jävel som tafsade på hennes bröst. Här gick jag i taket och var halvvägs ut genom dörren när hon sa att hon inte skulle känna igen killen om jag kom dit så jag kände att jag inget kunde göra. Hon var kvar en stund till och inget mer hände vad jag vet men hon var jätteledsen när jag hämtade henne. Jag vill ju att hon ska kunna festa själv i vilka kläder som helst utan att bli tafsad och förnedrad men det finns äckliga jävlar så det funkar inte riktigt så. Hon sa även att hon aldrig ville använda toppen igen vilket gjorde mig både lite ledsen pga min tidigare mening men också lite glad då jag inte gillade att hon var så lätt klädd. Jag vet dock inte om hon sa så bara i "stridens hetta" eller om hon fortfarande känner så.
Har ni varit med om något liknande och vad skulle ni gjort?
submitted by thedroxer to sweden [link] [comments]


2016.08.18 05:38 Morfinisnice Blev misshandlad igår (del 2)

Nja, det var ju inte igår. Läs första tråden för kontext.
Tjena allihopa! Vill tacka för all stöd i förra inlägget. Är sömnlös på sjukhuset och tänkte jag skulle uppdatera er. Obligatorisk ursäkt för shitty grammatik.
Vill börja med att tydliggöra lite smågrejer:
Först vill jag bara gå snabbt igenom måndagskvällens händelser. Efter att vi blev spöade ringde jag min flickvän som satt på en bar lika vid. Hon kom springande efter en minut och ringde därefter ambulans. 112-personen kopplade av någon anledning till polisen, men där var det telefonkö..... Jag kröp omkring på marken, spottade massiva mängder blod och letade desperat efter den försvunna tanden - hon ringde taxi istället. Hade inte speciellt ont dock, antagligen pga. allt adrenalin. Efter en minut dykade det upp två hälsopersonal med varsin segway(!!). Det är det roligaste jag har sett och fick mig att överväga hur hårda slagen/sparken mot huvudet egentligen hade varit. Dem undersökte mig snabbt och konkluderade att jag borde åka till akuten (no shit). Det kom alltså aldrig någon polis till gärningsplatsen.
Först och främst var ju detta en stor jävla överreaktion. Vem fan reagerar så av et lätt knack på fönstret från en person du höll på att köra ner med din bil? Jag minns en av de sa något ala ”varför slår du bilen?”.. Men för fan gissa då, fetthjärna.
Tjejen försökte också prata med vittnen för att få deras namn, som de vägrade ge oss. ”Vi har inget att berätta”. Näha... Detta var tjejer som åkte tillsammans med dem som var rullstolsburna. Blev rätt besviken, de kunde ha varit till hjälp. Fattar om de var skrämda efter vad dom precis hade sett och man tänker inte alltid rationellt i sådana situationer; jag krabbade trots allt runt på marken och letade efter en jävla tand). Fick vatten av dem, det var ju schysst. De berättade att gärningsmännen hade tagit bort sin registreringsskylt(!) som antagligen var fästat med kardborrband, så tyvärr är det nog varken första eller sista gång detta händer.
Taxin kom efter några minuter, men han var till början skeptisk till att ta med oss på grund av allt blod. Han ändrade sig snabbt efter en dos flickvän-rage. På akuten fick jag berätta snabbt vad som hade hänt och sen vänta 5-10 minuter för jag blev tagit hand om. Efter en snabb medical check kom polisen och frågade ut mig, och vi anmälde shitkidsen där. Trevliga poliser som tog sig tid till oss även om de egentligen var där på et annat ärende.
Sen fick jag et lite rum och morfin medans jag väntade på läkaren. Hon fick dröja rätt länge då ”hela staden brinner” (både bokstavligt och figurativt, enligt polis och sjukhuspersonal). Jävla Malmöfestivalen.
Därefter blev jag körd på rullsäng till röntgen av en äldre man som var otroligt trevlig, men sjukt klantig. Han kraschade i väggar och och dörrar medans jag låg där och tyckte synd om mig själv. Efter röntgen konkluderats det att jag hade brutit underkäken på två ställen och förlorat en tand. Detta kunde dem dock inte göra något med i Malmö, då Lund tydeligvis har alla käkkirurger. Efter detta blev jag flyttad till et annat rum och fick ännu mer morfin <3. Delat rum, så tjejen fick åka hem.
Över natten blåste min käke upp som en jävla ballong. Skrattade halvt ihjäl mig i spegeln (morfin hittar det positiva i alla situationer). Hade länkat bilder om det inte hade avslöjat min identitet. Svullenheten är inte helt borta än, så om du är Malmöit och ser en real-life Quagmire på staden så holla.
Klockan 14 dagen efter blev jag transporterad till Lund. Där fick jag besked om hur operationen skulle gå till (titanplattor och tillfällig tandställning) och att jag antagligen skulle bli opererad den kvällen (tisdag). Dock hände inte detta, så jag fick spendera ännu en natt operationlös. I Lund är inte sjuksköterskorna lika generösa med morfin, så det var en mycket smärtsam natt. Fick dela rum med en 80-90 år gammal paranoid man som kom bakom min skiljevägg flera gånger då han trodde jag hade stulit hans smärtstillande (vilket inte hade varit helt orimligt då jag hade riktigt jävla ont) och hans mat. Hade inte alls tålamod till detta så skickade min representant (flickvännen) till att kräva att byta rum, vilket jag fick. Hoppade på operation på onsdagsmorgonen, men fick faktiskt vänta helt till kl. 14. Operationen tog ungefär 4-5 timmar och gick bra. Vaknade från narkos vid 19 och anklagade sjuksköterskorna för frihetsberövande. Har hört man kan bli konstig och arg efter narkos, men vafan.
Får äntligen dricka igen så har sänkt en hel del Cola och Ramlösa. Nu har jag fått eget rom med TV och sitter med en snygg kylmaska runt ansiktet som har gjort att svullnaden har gått ner betydligt. Snart får jag äta soppa. Gått ner ca. 2 kg.
Kontaktade försäkringen igår och fick goda nyheter. Kommer få en ganska fin summa om det räknas som ”grov misshandel” – vilket iallafall jag tycker det gjorde (jag kanske inte är helt opartisk?), ska höra med polisen till veckan. Tyvärr tror jag aldrig dessa skithuvuden kommer bli tagna. Inte för detta iallafall.. Det enda vi har är de tre första bokstäverna på registreringsnumret (ett av vittnen såg det innan de drog av skylten) och möjligtvis färg på bilen (lite oenighet blant mig och .
Min kompis mår mycket bättre och ska tillbaka på jobb redan imorgon. Så jävla glad han var med mig, skrämmande att tänka på vad som kunde hänt utan honom.
Så vad har jag lärt av detta?
Tack igen för all stöd! Ge mig gärna era favoritrecept på soppor och annat ätbart.
Igen, ursäkta språket osv. Grammatik-feedback är alltid uppskattad.
Fred, kärlek och fuck Malmöfestivalen.
EDIT: Part 3 coming at you!
submitted by Morfinisnice to sweden [link] [comments]


2016.02.26 01:03 smurfensmurfen Polisspåret, detaljerat

Palmemordet - polisspåret.
Inledningskommentar av översättaren
Om någon undrar varför den här historien inte har publicerats i Svensk press vill jag göra följande anmärkningar:
  1. Den tidning som publicerar den här historien kommer aldrig mer att kunna "samarbeta" med polisen, d.v.s få informationer om brott och kriminella, och kommer inte att ha någonting att skriva om, vilket betyder konkurs.
  2. Hela begreppet med "fri och granskande press i Sverige" är slut i och med att en Tysk tidning publicerade det först En svensk tidning kommer genom publicering av den här historien att erkänna sin egen inkompetens.
Den skildringen av Palmemordet som du nu kommer att läsa kommer aldrig att finnas i skolböckerna. Så behåll den här texten, och försök förklara för dina barn varför Olof Palmes mördare aldrig hittades.
Vem mördade Olof Palme?
Sedan exakt nio år väntar Sverige på att deras ministerpresidents mördare hittas. Många indicier talar för en överraskande teori: Palme blev offer för en högerradikal grupp. Snart blir det straffrihet för alla medhjälpare till mordet. Blir fallet någonsin uppklarat?
Polisen på spåret
Mördaren är fortfarande på fri fot. Men hans brott blir aldrig glömt. Många av de som kort stannar till framför färgaffären Dekorima på Sveavägen kan inte hålla tårarna tillbaka. Gatan som korsar här har sedan länge sitt namn efter den man som på denna plats kvällen den 28:e februari 1986 blev skjuten till döds i ryggen: Olof Palmes gata. Mordet har aldrig lämnat Sverige i ro, för Olof Palme var en mycket speciell man. I femton år var han svensk ministerpresident och chef för Socialdemokratiska Arbetarepartiet. En statsman och radikal vänsterpolitiker samtidigt, med slipat ofta skadande intellekt, trots detta även en populär landsfader. Han gick altid emot Förenta Staterna för han höll Vietnamkriget för ett brott. Hemma bygde han ut Socialstaten, och kämpade för den praktiserade jämställdheten mellan människorna i "folkhemmet".
När Olof Palme föll för mördarens hand kände sig svenskarna själva och deras idyll på utkanten av Europa träffade. De har aldrig accepterat att mordet på Olof Palme inte har klarats upp. Under de senaste åren har en handfull journalister samlat en mängd indicier för en egen mordteori. I oräknerliga radioprogram och tidningsartiklar har de förkunnat sina teorier, som baseras på vittnesutsagor, undersökningsprotokoll och spekulationer. Deras version erbjuder en lösning på gåtan. En tänkbar lösning. Bevisad är den inte.
"Det finns statskrafter som inte vill att mordet på Olof Palme klaras upp" kom Harry Schein att säga senare. Och han hade rätt. Schein var länge chef för Sveriges Television, och hörde till den närmaste vänskapskretsen runt ministerpresident Olof Palme. På fredagen den 28:e februari 1986 spelade han i en av Stockhoms tennishallar en match med denne vän. Det var Olof Palmes sista dag i livet.
Ministerpresident Palme, i Sverige kallar man honom Statsminister, avslutar omkring klockan halv elva sin sportiga förmiddag. Efteråt åker han med två livvakter till en herrmodeaffär. Livvakterna är sura, Olof Palme vill returnera en kostym som han utan deras vetskap köpt några dagar tidigare. Statsministern har alltså ännu en gång gjort en shoppingrunda - till fots, helt ensam, utan säkerhetspersonal. Det är typiskt för Olof Palme, livvakter finner han störande.
Olof Palme skickar iväg sina livvakter omkring klockan elva. En normal arbetsdag följer.
Vid arbetsdagens slut - omkring 17.30 - går den svenska ministerpresidenten som så ofta till forts den cirka kilometerlånga sträckan genom Gamla Stan till sin våning ensam. Väl hemma kommer han att ringa sin son Mårten och hans flickvän. De förbereder ett gemensamt biobesök. Olof och hans fru Lisbet lämnar lägenheten omkring 20.35 och börjar gå till den närbelägna tunnelbanestationen Gamla Stan. Fem minuter senare köper statsminstern en tunnelbanebiljett och åker tre stationer i en fullsatt tunnelbanevagn till biografen Grand på Sveavägen. Framemot 20.50 står en statsminister i en kö vid biokassan för att köpa biljetter till filmen "Bröderna Mozart".
Filmen är slut klockan 23.04. De båda paren Palme tar avsked från varandra och omkring 23.17 börjar Olof och Lisbet gå hemåt till fots. De korsar Sveavägen, eftersom Lisbet vill titta i butiken "Saris" skyltfönster. Klockan är 23.21. Några skyltfönster bort, vid färgaffären Dekorima i hörnet Tunnelgatan (numera Olof Palmes gata), väntar sedan två till tre minuter en man. När paret Palme passerat honom närmar han sig statsminstern bakifrån och skjuter honom med ett grovkalibrigt vapen två gånger i ryggen. Olof Palme dör på stället.
Mördaren flyr de 89 stegen upp till Malmskillnadsgatan och nu börjar den största spaningskatastrofen i svensk historia. Inga broar eller flyktvägar spärras. Rikslarmet går först klockan 2.05, nästan tre timmar efter mordet. Då söks av obegripliga grunder en mördarduo från Kroatiska Ustascha, även fast alla vittnesmålen säger att en ensam skandinaviskt utseende man har skjutit. Ur poliscentralen kommer mycket färre anvisningar är vanligt, allting löper okoordinerat.
Arne Irvell, chefen för Stockholms mordkommision, skall larmas direkt. Han hör talas om mordet först vid frukosten, över radion. Tvärt emot alla föreskrifter leds sökningarna av en man som kommer att spela en central roll i mordet på Olof Palme: Hans Holmér.
Socialdemokraten Holmér är Stockholms polischef. När han den 1:e Mars 1989 egenmäktigt tar kontroll över spaningsgruppen finns det bara spridda protester. Förvaltningsspecialisten Holmér saknar erfarenhet av praktiskt polisarbete. Han kom att sätta falska brottslingsbeskrivningar i omlopp. Tolv dagar efter mordet arresterade han Viktor Gunnarsson, som senare friges, eftersom han hade ett alibi som Holmér medvetet inte kontrollerade. Den följande konflikten kostar inte Holmér, som uppenbart och tydligt stöds av Justitiedepartementet, hans jobb utan Holmérs kritiker, riksåklagaren K.G. Svensson.
Holmér kommer senare att hårdnackat söka efter mördaren bland svenska kurder. Under detta sökande begår han massiva civilrättsliga brott som slutligen gör det omöjligt att ha kvar honom på denna post. Regeringen sätter in en ny spaningsledare. Denne låter i slutet av 1988 arrestera Christer Petterson som ensam mördare. Han blir i första instans dömd, eftersom Lisbet Palme i en grovt manipulerad konfrontation [gegenüberdarstellung] identifierat honom som hennes mans mördare. Vid överklagande av domen blir Petterson frikänd.
Tre spektakulära falska spår som spaningsgruppen i fallet Palme följt. Det fanns också en mängd andra spekulationer, alla utan substans. Bara ett ytterligare spår finns det som är mer än ett hjärnspöke. Ett spår som är stött av flera vittnen, talrika observationer, och en imponerande mängd indicier. Detta spår har förvisso inte följs av polisen utan av en handfull engagerade journalister, framför allt Lars Borgnäs och Sven Anér. De har under många år av detaljarbete funnit lögner från åklagarsidan, sökt igenom hemliga akter och spårat upp och frågat viktiga vittnen.
Då framträder följande bild:
Stockholm, 28:e februari 1986, tunnelbanestationen Gamla Stan. Klockan är 20.35. Inga stiger ur en tunnelbanevagn. Hon noterar en man som har en antenn utstickande ur jackan. Strax före utgågen vänder hon sig nyfiket om och ser hur mannen talar i en walkie-talkie. Fyra minuter senare kommer Olof Palme att köpa en tunnelbanebiljett på denna station.
20.37 I en trappuppgång hundra meter från tunnelbaneingången ser Inga ännu en man som talar i en walkie-talkie. Tjugo meter bort går Olof och Lisbet Palme i riktning mot tunnelbanestationen.
20.38 Helena noterar i denna tunnelbanestation två män som verkar bevaka någon.
20.39 Per träffar paret Palme i tunnelbaneingången. Trettio meter bakom dom går en man med mörk hudfärg. Per menar att mannen förföljde paret Palme.
20.43 Tunnelbanan kommer in på stationen. Leila står i samma vagn som paret Palme stiger in i. Hon märker hur en man i sista ögonblicket hoppar in i vagnen och håller uppsikt över Olof Palme. Han har mörk hudfärg. Tågföraren är samtidigt konduktör. Han stiger vid varje station ut och övervakar på- och avstigning. I och med detta ser han hur två män följer efter Olof Palme in i vagnen.
20.47 Tunnelbanestationen Rådmansgatan. Paret Palme stiger av. Tågföraren märker att samma två män stiger av och följer paret.
20.50 Olof Palme stiger in i biografen Grand. Förbipasserande berättar senare att det har observerat en man med en walkie-talkie i gatuhörnet. Klockan är nu 21.10. Precis mellan Biografen och senare mordplats blir en man med en walkie-talkie sedd.
22.10 I omedelbar närhet av blivande mordplats står ännu en man med en walkie-talkie.
23.00 Mozart-Filmen närmar sig sitt slut. Ungefär niohundra meter från biografen ser Annika och Lena hur en polisbil jagar ikapp en linjebuss. Ur polisbilen stiger en civilklädd man in i bussen. Annika och Lena är lite fundersamma.
23.05 Filmen är nu slut. Femtio meter från Biografen Grands framsida ser Majbritt och Märta tre springande män. De springer parallellt med Palmes hemväg.
23.10 Biografen börjar tömmas. Trehundra meter öst om biografen sitter Eva och tittar ut genom sitt fönster. Hon observerar sedan drygt tjugo minuter två män som står och pratar - bredvid en bil med motorn igång - i walkie-talkies. När en polisbil åker förbi är de plötsligt borta. Vid samma tidpunkt parkerar trehundra meter väster om biografen polisbil 1520 på trottoaren. Ingrid frågar sig varför det i denna bil inte, som vanligt är, sitter två poliser utan bara en. Han använder inte polisradion, utan talar i en walkie-talkie. Efter orden -"jaha, där borta" åker bilen plötsligt därifrån.
23.12 Tommy ser på Tranebergsbron hur flera polisbilar åker efter varandra i riktning biografen Grand. Trots att en sådan koncentration av polisbilar sällan förekommer i Stockholm vet poliscentralen ingenting om detta.
23.15 Olof Palme är redan på Sveavägen. Kristian ser från korsningen David Bagares Gata och Regeringsgatan, ungefär 400 meter öster om biografen, hur två män tittar i ett tomt skyltfönster. Samtidigt talar båda i walkie-talkies.
23.16 Hörnet Sveavägen och Tunnelgatan. Fem minuter innan mordet. Några meter från mordplatsen ser en taxiförare en man med en walkie-talkie.
23.17 En flanör, vi kallar honom Jerker, och hans flickvän går Adolf Fredriks Kyrkogata i riktning mot Sveavägen. Femtio meter från den plats där Olof Palme kommer att avlida inom några ögonblick ser Jerker ännu en man med en walkie-talkie. När Jerker passerar honom vänder han sig om och ser honom rakt i ansiktet. Jerker känner igen den här manen. Han är helt säker, att han har sett Alfred förut. Alfred är - polis.
23.21 Reine och Sigge åker i en bil i riktning mot mordplatsen. När dom är knappt etthundra meter bort från platsen hör dom två skott. En vit Volvo kör upp och blockerar dem.
23.22 Leif står med sin bil vid rödljuset i korsningen Sveavägen och Tunnelgatan. Han blir plötsligt vittne till de dödliga skotten. Han försöker ögonblickligen alarmera polisen på sin mobiltelefon. Samtalet blir hos mobiltelefonbolaget registrerat, men ingen svarar i poliscentralen. Polisen i den svenska huvudstaden kan inte larmas. Det är först 23.26 möjligt.
23.23 Mördaren har flytt uppför trapporna till Malmskillnadsgatan. Där springer han förbi Anna, som noterar att han försöker stoppa ned någonting i en sorts handväska. Han verkar ha problem med blixtlåset.
Det är fortfarande 23.23. Lars, ytterligare ett vittne till mordet, förföljer mördaren. Vid David Bagares Gata, 150 meter östligt från mordplatsen, förlorar han spåret. Gatan är tom på människor. Bara polisbil 1520 kör förbi långsamt och utan blåljus.
23.24 I närheten av mordplatsen blir ytterligare tre män med walkie-talkies sedda av tre olika vittnen.
Fortfarande 23.24. Fem minuter innan mordlarmet går ut över polisradio hör en pressfotograf över sin specialmottagare ett walkie-talkie-samtal: "Hallå ni däruppe..hur ser det ut.." - "Bra, men det är förbannat kallt" - "Statsministern är skjuten" Den sista satsen lät mer glad än bestörtad, lät som om saken var klar.
23.25. Fyra minuter efter skotten. Femhundra meter öster om mordplatsen kommer 43-ans buss in på Eriksbergsgatans hållplats. Två män vill stiga på. De verkar upphetsade. En av dem stiger på, den andra stelnar till i bussdörren och tvekar. Sedan tittar han upp i taket, noterar vagnnumret, och stiger sedan ur. I handen har han en gråblå plastväska i A4-format med blixtlås. En sådan plastväska har Anna sett hos den flyende mördaren två minuter tidigare. I sådana plastväskor bär Stockholms civilpoliser i tjänsten sina skjutvapen. Detta förhållande noterar inte bara busschauffören utan också en bussresenär, TV-producenten Lars Kranz.
Fyra dagar senare sitter Lars Kranz i rätten som processövervakare. Där ser han en man som han på grund av hans ovanliga kindparti känner igen direkt. Det är mannen med plastväskan han såg på 43-ans buss. Han tar reda på mannens namn. Det är Alfred. Samma Alfred som Jerker såg strax innan mordet, en av walkie-talkie-männen. Men det finns ochså ett tredje vittne som bekräftar Alfreds närvaro vid mordplatsen, nämligen busschauffören på 43-an. Han identifierade senare även den andre mannen som steg in i 43-an, hans namn är Gunnar.
Gunnar och Alfred är poliser i polisdistriktet Norrmalm. Där ligger mordplatsen, och även biografen Grand. Gunnar och Alfred har under sin poliskarriär nästan alltid arbetat tillsammans. Under mindre än två år blev teamet 70 gången anmält för brutala metoder mot civilister, men väldigt sällan dömda. Alla misshandlingar de båda utförde blev inte anmälda, som den gången de förhörde en misstänkt droghandlare till döds i ett rum i tunnelbanestationen T-centralen. Ansvarig för dessa icke-anmälningar var förste riksåklagare Clas Zeime. Och just denna Zeime blev i Palme- mordutredningen efterföljare till åklagaren K.G Svensson, alltså den Svensson som kritiserade Holmérs spaningsmetoder.
Gunnar och Alfred var också medlemmar av den beryktade Baseball-ligan. Denna civila enhet grundades av Norrmalmspolisen 1982 för att begränsa gatu- och drogkriminalitet. Detta gjordes så brutalt att gruppen teoretiskt upplöstes ett år senare. Praktiskt arbetade poliserna i Baseball-ligan tillsammans ända fram till mordet av Olof Palme. Den högerorienterade Baseball-ligan sades hysa fanatiskt hat gentemot den vänsterorienterade Olof Palme. Baseball-ligans skapare var för övrigt ingen annan än Hans Holmér. TV-producenten Lars Kranz är sedan trettio år journalist och en utbildad kriminalreporter. Efter att i rätten ha känt igen Alfred som den man som steg på bussen, visste han vad han hade att göra. Han träffar spaningsledningens chef Hans Holmer samma kväll efter en presskonferens i radiohuset. Kranz berättar om sin observation och visar en tidningsbild av Alfred. Då detta resulterar i att en av Holmers livvakter frågar vem det är, ställer sig Holmer upp med orden "En kollega" och försvinner snabbt. Hans Holmérs livgarde består delvis av medlemmar ur Baseball-ligan.
Samtalet med Holmer har dock följder: nu övertar den tidigare av Holmér ledda säkerhetstjänsten Säpo alla undersökningar som handlar om misstänkt beteende av poliser under mordnatten. Krantz beordras att komma till Säpo för förhör. Med falska vittnesutsagor, bland annat från hans dotter, försöker Säpo få honom att erkänna att han inte har gjort sina betraktningar den 28:e utan den 24:e Februari. Ett samtal med hans dotter ger honom klarhet: Säpo har försökt att föra honom bakom ljuset [ihn reinzulegen]. Han blir senare konfronterad med såväl en manlig som en kvinnlig busschaufför som båda säger att han har åkt med en helt annan buss än den han själv uppgett.
Den riktiga busschauffören måste Kranz leta reda på själv. Den 2:a maj finner han honom. Busschauffören bekräftar Alfreds märkvärdiga beteende. Även Baseball-ligapolisen Gunnar har busschauffören känt igen. Utan förbindelse med Lars Kranz hade busschauffören direkt efter mordet vänt sig till spaningsgruppen med sina iakttagelser. Säpo satte sig i förbindelse med honom direkt. Av detta kan vi notera att polisspåret blir taget med största allvar, även om det sker bakom stängda dörrar.
Varför dessa mystiska spaningsmetoder? Säpo känner redan till den riktiga busschauffören, presenterar för Kranz dock två andra. Varken Gunnar eller Alfred har till dags dato konfronterats med busschauffören eller Lars Kranz.
Säpo försöker istället spela ut vittnena mot varandra. Båda blir massivt skrämda. Man förföljer dem och avlyssnar deras telefon. Busschauffören blir öppet hotad. Gunnar och Alfred stiger flera gånger in i hans buss för att kontrollera hans reaktion. Säpo varnar honom, och undrar om han inte vet hur sällan det händer att poliser får en fällande dom i Sverige, och när han står i rätten, tryckt mot väggen av skickliga frågor från advokater, och Gunnar och Alfred blir frigivna, om det då är klart för honom vad som skulle kunna hända honom och hans familj. Slutligen tystnar busschauffören, som inte vill ha någonting mer med saken att göra. Också Kranz känner sig på grund av psykoterrorn som ett offer. Busschauffören och Lars Kranz blir förhörda, inte Alfred och Gunnar. Polisspåret får inte finnas.
Igen och igen syns Säpo-anställda på grund av sina extremt högerradikala yttringar. Inte bara ett fåtal Säpo-anhöriga har känt eller noterat ett utpräglat Palmehat. Säpo-agenten Melker Berntler ger till sin tidigare chef Holmér en lista med namn på kollegor som hade önskat sig att Olof Palme mördas. Säpo har femton revolvrar med Kaliber 357 Magnum, av samma typ som Olof Palme mördades med.
Även Norrmalms polisdistrikt är känt som högerinriktat centrum inom Stockholmspolisen. Den beryktade Baseball-ligan hade sitt hem här. Mycket omtyckt var hos vissa Norrmalmspoliser de så kallade kamratträffarna. På programmet stod högerextremistisk litteratur och texter, tysk marschmusik samt Hitlerhälsning.
En dag efter mordet på Olof Palme firade Norrmalmspolisen en fest. Under denna fest utbringade avdelningens ledare Knut en skål tillägnad mordet på Olof Palme. Nästa alla höjde instämmande sitt glas. Även Torsten är Norrmalmspolis. Liksom Alfred och Gunnar var han medlem i Baseball-ligan. Han är öppet fascistisk. På sin ytterrock har han en svensk flagga med ett hakkors broderat. Mordnatten hade han en koordinerande uppgift i innenministriet.
Norrmalmspoliskvinnan Laura arbetade på mordnatten extra i en ambulans. Hon kallas till mordplatsen men svarar dock inte. I hennes ställe tar en händelsevis passerande ambulans upp den nedskjutna Palme.
Ytterligare en Norrmalmspolis är Henrik, även han ex-Baseball-ligist. Han har fotografier där han poserar framför judiska gravar med Hitlerhälsning. Henrik är medlem i högerradikala kulturföreningen Suecia Avantus Gardiae, som också producerar radioprogram i Stockholms Öppna Kanal. Samma dag som mordet görs en lyssnarfråga; en svensk statsman skall bli mördad, och lyssnarna skall gissa vem. Åtta timmar senare är Olof Palme död.
Mordnatten har Henrik, gentemot läkares anvisningar kort efter en blindtarmsoperation lämnat sjukhuset på eget bevåg. Henrik har tillgång till en våning i korsningen Regeringsgatan och David Bagares Gata. Precis där förföljaren Lars förlorade Olof Palmes Mördare ur blicken.
I denna lägenheten bor Egon. Vapenhandlaren och majoren A. D. Egon poserar även han på Henriks Hitlerhälsningsfotografier. Sex veckor innan mordet blir han säkerhetschef för radiotrafik i Storstockholm och kontrollerar därmed även all walkie-talkie-kommunikation. Säkerhetsklassning för denna höga förvaltningspost gör Säpo, positivt. En vecka efter mordet låter Egon sjukskriva sig, och säger upp sig en vecka senare. Hans efterföljare blir Henrik, som även han klassas som ytterst pålitlig av Säpo. Norrmalmspolisen Sigfrid hörde likväl till Baseball-ligan. Mordnatten körde han polisbil 1520. Enligt insatsplanen hade hans mannar egentligen ingen tjänst den natten. Men polisofficeren Paul, som hör till Södermalmspolisen, bytte för denna kväll till Norrmalmsdistriktet. Hans förare Sigfrid ansöker först samma kväll att få köra, och kommer sålunda att ha 21 timmars obruten tjänst.
Bil 1520 är den bilen parkerad på trottoaren, i vilken Ingrid tio minuter före mordet ser en ensam polis tala i walkie-talkie. Två minuter efter mordet åker denna vagn 1520 långsamt och utan blåljus förbi vittnet Lars. Han har ögonkontakt med Sigfrid och Paul. Kort därefter ger Lars upp jakten och går tillbaka i riktning mot mordplatsen och träffar ännu en gång polisbil 1520. Denna gång stannar han polisbilen och frågar om de ochså jagar mördaren, vilket poliserna jakande besvarar.
Men när de verkligen jagar en mördare, varför har de då inte två minuter tidigare arresterat Lars? Han var den enda människan på gatan, kom springande i riktning från mordplatsen, och är därigenom högst misstänkt. Varför åker Sigfried och Paul till brottsplatsen i en riktning där en trappa gör en tillfart omöjlig? Varför gör de inte sin insats, som annars är fallet, över radio tilkänna, och varför leder de inte Lars uppgifter över flykt- riktningen vidare? Och framför allt: Hur är det möjligt att den här vagnen redan känner till skotten? Radiolarmet blir nämligt först fyra minuter senare, 22.39, utlöst.
För att förklara det mystiska uppträdandet av bil 1520 vill spaningsgruppen sätta radiolarmets tid sex minuter tidigare. De kommer att förutsätta att radiolarmet gick ut redan 23.23, även fast samtliga vittnen bekräftar 23.29 som tid för larmet. För att verifiera den tidigare larmtiden används poliscentralens datorutskrift, på vilken alla insatser finns registrerade. Men alla tidsangivelser från 23.23 till 23.30 är manuellt ändrade.
Senare skulle larmcentralens band med tidsangivelser tjäna som bevis för den tidigare larmtiden. Orginalbandet är visserligen förstört, men spaningsledningen lade fram en kopia. Men den här kopian hade ett fel; Televerket har två band för tidsangivelser: det tekniskt felfria bandet A, och ett tidsangivelseband B som har ett lätt bakgrundsbrus. Mordnatten löpte tidsbandet med bakgrundsbrus i Televerkets anläggning. Polisens bandkopia innehåller den brusfria tidsangivelsen.
Samma dag som denna förfalskning blev upptäckt av pressen dykte, som ett under, originalbandet upp. Det blev ögonblickligen hemligstämplat. Spaningsledningen insisterar fortfarande att radiolarmet gick ut 23.23. Skall därmed misstanken vara borta att det fanns poliser som kände till mordet även fast detta inte var möjligt?
Radiolarmet ger ytterligare en gåta: under flera minuter går det inte ut något radiolarm från poliscentralen även fast de känner till attentatet. När vittnet Leif klockan 23.22 försöker nå poliscentralen via mobiltelefon svarar ingen. En minut senare lyckas en taxicentral att komma fram till polisen. Polisen tar upp anmälan om skotten på Sveavägen, skickar dock ingen bil. Taxicentralen larmar även en ambulans över larmcentralen, som i sin tur ytterligare en gångklockan 23.25 informerar polisen. Hos polisen säger man sig inte känna till någonting om skotten, även fast man två minuter tidigare blev från larmade av Järfälla Taxi. En minut senare kommer äntligen vittnet Lars fram till polis-centralen, som nu får höra om attentatet för tredje gången. Trots detta trefaldiga larmande skickas inga bilar till mordplatsen. Ytterligare tre minuter passerar utan att någonting händer, sedan sätter Kasper ut det första Radiolarmet över skotten på Sveavägen.
Kasper jobbar bara den här kvällen i poliscentralen. Vanligtvis hör han till manskapet i piketbil 3230. Den vagnens insatsledare - Max - och besättningsmedlemmen Yngve är delägare i privata säkerhetsfirmor - tillsammans med Baseball-liga-poliser! Yngve är skjutlärare och hör till kretsen av högerextrema poliser.
Vid tidpunkten för attentatet befinner sig piketbil 3230 på Malmskillnadsgatan, bara 150 meter ifrån mordplatsen. Men här har den egentligen ingenting att göra. Enligt uppgift ville besättningsmedlemmen Yngve flytta sin felparkerade bil. Han bor bara 100 meter längre bort i hörnet Regeringsgatan och David Bagares Gata, tvärs över gatan från radiosäkerhetschef Egon, alltså samma gathörn där vittnet Kristian såg två män stå och stirra i det tomma skyltfönstret samt prata i walkie-talkies, och där förföljaren Lars förlorade spåret efter mördaren.
För att hitta en parkeringsplats för sin privatbil åker Yngve nu, bara några minuter före mordet, ytterligare ett varv runt kvarteret. Han åker därigenom parallellt med Olof Palmes hemväg. Ynge parkerar sin bil på David Bagares Gata och går tillbaka till piketbilen. Då går skotten. I samma ögonblick, när mördaren kommer springande på David Bagares Gata åker piketbussen därifrån. Förföljaren Lars förlorar mördaren ur siktet bakom en bil. Det är Yngves bil. Lars träffar sedan bil 1520, något senare kommer även besättningen från Yngves piketbuss. Ingen verkar här märka något misstänkt, utan beger sig samtliga till brottsplatsen. Bara en person stannar helt ensam kvar på David Bagares gata: Yngve - han blir stående vid sin privatbil.
Är han där verkligen ensam? Yngve har för övrigt flyttat sin bil från ett parkeringsförbud till ett annat. Den blir tre dagar senare bortsläpad.
En av walkie-talkie-männen vid det tomma skyltfönstret blir senare identifierad, även han en polis. När Olof Palme blir nedskjuten uppehåller sig i en omkrets av cirka 400 meter av mordplatsen minst trettio poliser, av vilka minst arton inte har någonting där att göra. Ingen av dom hade något uppdrag. Också Karl är i närheten avbrottsplatsen. Karl är en av poliserna i piketbilen som vittnet Eva ser långsamt åka förbi de två walkie-talkiemännen. Han genomför den första personkontrollen efter mordet. Han har en misstänkt som passar in på personbeskrivningen. Men: Vid denna tidpunkt har över huvud taget ingen personbeskrivning gjorts. Karl hade övertagit ett hyreskontrakt för en våning på Järnmalmsvägen i Traneberg. Strax efter mordet övertar Karls kollega Gunnar kontraktet. När i denna våning ett vattenrör brister måste hyresvärden skjuta ett skåp åt sidan. Då rullar plötsligt en SS-hjälm över hans fötter. I skåpet hittar han ochså dussintals hakkors-fanor, avancerad avlyssningsutrustning och några walkie-talkies. När rörmokaren vill fixa vattenskadorna kommer en fullbesatt piketbuss förbi. Även i Stockholm bryr sig sällan polisen om vattenskador, det är ett jobb för hantverkare. Poliserna frågar rasande vad det är som pågår.
Varför har Norrmalmspolisen ett sådant sällsynt intresse av denna våning? Deras färd till Traneberg registreras inte som insats, och Traneberg ligger utanför Norrmalmsdistriktet. Grannarna uppger att ingen bor i den lägenheten, och faktum är att Gunnar har två andra adresser. Nyckeln till denna våning hänger tillgänglig för alla på Norrmalmspolisen. Det finns en speciell telefonledning indragen, och läget lämpar sig utmärkt för walkie- talkie kommunikation ända in i Stockholms innerstad. I precis denna riktning kom de oregistrerade polisbilarna som Tommy såg några minuter innan mordet. En husundersökning genomförs inte. I motsats: spanarna ger Gunnar möjligheten att lugnt föra bort alla dessa mystiska saker ur lägenheten.Fantombilden
Alla hittills kända polisspår-vittnen har letats upp av journalister. Inte ett enda polisspår-vittne har presenterats av polisen själva. Spaningsgruppen hanterar vittnenas observationer på sällsamt vis. Förföljaren Lars blir på brottsplatsen indragen i en piketbuss. Hans iaktagelser blir inte vidarbefodrade. Ingrid som såg bil 1520 blir förhörd först efter det att hennes iakttagelser blir offentligt kända. Man försöker intala henne att hon har sett anställda i ett vaktbolag och inte poliser. Den från spanings- ledningen utpekade vaktbolagsanställde intygar dock att han inte har varit där. Majbritt och Märta kontaktar polisen omedelbart efter mordet. De blir ivägskickade med orden "blonda män söker vi inte", bara utlänningar är intressanta. Eva, som såg Karl, får höra från spaningsledningen att hon bara har sett tre fulla män. Leila sätter ihop en fantombild av mannen hon såg följa Palme i tunnelbanan. Denna fantombild blir ögonblickligen hemligstämplad. Pär upplever samma sak. Inga får bara se fotografier av utlänningar, även fast hon svär på att ha sett typiskt svenska män. Jerker, som kände igen Alfred, känner sig till och med hotad av polisen, likaså Lars Kranz och busschauffören.
Vissa vittnen till polis-spåret har ännu inte förhörts. Men flera år efter mordet blir nya vittnen kända. Först i november 1992 gav Katja och Pirjo sina fällande iakttagelser tillkänna.
Katja och Pirjo kommer från Finland. De bor i en nordlig förort till Stockholm. 1985 gick Katja regelmässigt till en Fitness-studio. Från denna minns hon en finsktalande man. Landsmannen heter Pertti. Han är känd i fitness-studion, går ofta dit, men Katja intresserade sig inte för honom.
På kvällen den 28:e februari kommer Katja och Pirjo samtidigt med Olof Palme ut ur en biograf, men en annan biograf cirka en kilometer bort, på Kungsgatan. Katja och Pirjo vill titta i fönstren på en möbelaffär på Sveavägen. Klockan är 23.18. Trehundra meter norr om dem går makarna Palme. 23.19 har Katja och Pirjo nått Sveavägen. Och nu märker de att de inte har någon klocka. För att inte missa sitt pendeltåg måste de fråga någon hur mycket klockan är.
Olof och Lisbet Palme kommer i motsatt riktning. Det är nu bara 200 meters avstånd mellan dem. 23.20 står paret Palme framför skyltfönstret till den Indiska butiken "Saris". Katja och Pirjo befinner sig 100 meter söder om dem. Framför färgaffären Dekorima ser de en man med sänkta armar. Katja går fram till den här manen för att fråga honom om klockan. Exakt i detta ögonblick märker hon att hon känner den här mannen, till och med med efternamn. Det är Perrti, finnen från fitness-studion. Alltså talar Katja med honom på finska direkt. Men Perrti svarar inte. Han tittar bara nervöst på Katja. Hon blir lite konfys, tar tag i Perttis jacka och frågar igen "varför vill du inte säga hur mycket klockan är?" I detta ögonblick kommer det en röst ur walkie-talkien. En walkie-talkie Pertti har gömd i sitt axelhölster. Rösten säger på finska "nu kommer dom", Pertti svarar på finska "jag har blivit igenkänd, vad skall jag göra?" Svaret, ännu en gång på finska "skit i det, gör vad du ska!"
Katja och Pirjo finner situationen obehaglig, eftersom de även har sett pistolen som Pertti har i sitt andra axelhölster. De vänder sig om och beger sig snabbt därifrån i riktning centralstationen. Kort därefter hör de två skott. Bara hundra meter bort från mordplatsen vänder de sig om. De kan inte se någonting. De hoppas att det bara var avgasknallarna från förbifarande amerikanska gatukryssare. Tidningarna gör nästa dag deras förhoppning till intet.
Katja och Pirjo är övertygade, de har frågat en statsministermördare efter klockan. Visserligen har de inte sett honom skjuta, men att det måste ha varit mannen vid färgaffären blir klart från vittnesmål av vittnet Morelius. Han såg vad som passerade från sin parkerade bil i hörnet Tunnelgatan / Sveavägen och märkte att mördaren under de sista minuterna före mordet inte rörde sig ur fläcken. Det måste alltså ha varit samma man som Katja och Pirjo frågade efter klockan.
Nu fruktar Katja för sitt liv, för Pertti har känt igen henne. Katja och Pirjo lovar varandra att inte berätta dessa iakttagelser för någon. Efter sju år berättar Pirjo sin historia i förtroende för en vän. Vännen berättar historien vidare för en journalist. Och journalisten går vidare till spaningsgruppen, som intresserar sig väldigt mycket för de båda finnarna. Spaningsgruppen arresterar inte Pertti, istället består deras första handling av en husundersökning hos Katja. Möjlig grund för detta: även Pertti är polis.
Katja och Pirjo är till dags dato minst åtta gånger förhörda. De är efter detta väldigt förskrämda. När andra - mindre viktiga vittnen - har fått se över hundra fotografier har man visat Katja och Pirjo sammanlagt tio. En konfrontation mellan Katja, Piro och Pertti har inte skett. Även andra vittnen till mordet har hittills inte konfronterats med Pertti. Händelsevis arbetar Pertti vid Rikskriminalen, alltså vid samma avdelning som hela spaningsgruppen tillhör.
Juni 1994 blev spaningsledaren Hans Ölvebro åtalad på grund av inaktivitet. Den ansvariga riksåklagaren har dock inte öppnat en process mot Ölvebro, eftersom han "hade förhört alla vittnen".
Hans Ölvebro stängde väldigt hårt ögonen för alla fakta som visade på ett deltagande av polisen i Palme-mordet. Vill han inte finna mördaren? Han säger om sina spaningsmål tydligt "vi är intresserade av alla tips. Vi arbetar opartiskt med en serie av tänkbara motiv. Det enda spår som jag vägrar att befatta mig med är polisspåret."
Pertti, Alfred, Gunnar, Siegfrid, Yngve och alla de andra glädjer det säkert.
Efter långt övertalningsarbete av riksdagsledamöter har riksdagen den 24:e november 1993 beslutat att kräva en oberoende medborgarkommission från regeringen. Riksdagen och regeringen enades om att regeringen varken fick utarbeta speciella direktiv för kommissionen eller utse kommissionens medlemmar. Men innan det han gå så långt presenterade Hans Ölvebro ännu en gång en Palmemördare. En 42-årig sinnesstörd skulle ensam ha mördat statsministern. På grund av detta lade regeringen sina direktiv på is. När mördaren var fasttagen, behövde man följaktligen ingen mordkommission.
Efter denna infrysning erkände Hans Ölvebro att han inte hade någon Palmemördare. Han ville bara kolla om någon i spaningsgruppen ledde information vidare till pressen. 29:e september 1994 var direktiven slutligen utarbetade, i slutet av 1994 var medlemmarna utsedda. Aldrig tidigare i Sveriges historia har en undersökningskommission så sent insatts.
Kommissionen skall visserligen explicit undersöka misstanken om att eventuellt poliser var inblandade i mordet, för detta är den dock ingen medborgarkommission, som ursprungligen krävdes. En tidigare regionalpolitiker, en borgmästarinna, en straffrättsdocent, en förste rikskriminalchef och generaldirektören för riksrevisionsverket ska i slutet av januari påbörja arbetet. När inget åtal har väckts innan den 28:e februari 1996 - om ett år alltså - kan bara mördaren själv ställas inför rätta. För alla andra medhjälpande är en straffrättslig procedur utesluten. Kommissionen skall lägga fram sina första resultat i juni 1996. Varför så sent?
Detta är en artikel av Klaus Dieter Knapp publicerad i Die Zeit, No. 9, 24 Februari 1995, sid 13-15, sektion Dossier med originaltitel Der Polizei auf der Spur. Detta är en översättning av intellektuellt gods utan tillstånd, och endast för privat läsning. Om du vill använda den här texten, varsågod, jag bjuder på översättningen men för att få copyright och annat fixat kontakta:
Kommanditgesellschaft Zeitverlag Gerd Bucerius Gmbh & Co,
Pressehaus, Speersort 1, 20095 Hamburg. Tel +49-40-32800, Fax +49-40-327111.
submitted by smurfensmurfen to sweden [link] [comments]


2015.12.23 12:56 ModestyIsAVirtue Hur skall man förhålla sig till sin alkoholiserade far?

Hej Sweddit! Lite bakrund till det hela då.
För 3 år sedan så började min pappa agera väldigt konstigt under kvällarna, han var lullig, gick inte att ha en vettig konversation med, och allmänt tramsig. Både jag (15år då)och mamma var väldigt naiva med det hela och gav inte en enda tanke på att han kanske hade ett alkoholmisbruk. Efter 2 års lullande från hans sida och bråkande från min sida (för jag kom inte överens med han för han var så jobbig/tramsig) så kom morsan på han med att halsa vin direkt från lådan, klockan 3 på en tisdag. Hon gav honom ett ultimatum: Käka antabus eller berätta för barnen, och om hon kommer på honom igen så kommer hon också berätta för barnen (jag och mina 2 storasystrar). Det gick 2 månader och sedan var han där igen, drack vin direkt från lådan. Då satt han och mamma sig ned med mig som var hemma, och berättade att han hade problem med alkoholen och käkade antabus. Hon berättade även att hon hade hittat flera tomma vodkaflaskor under en vedsäck (han sköter uppvärmningen av huset). Jag var måttligt chockad, men allting föll ändå på sin plats.
Jag märkte stor skillnad efter det dära samtalet. Pappa var en människa efter klockan 5 på eftermiddagen och stämmingen i huset blev avsevärt bättre då jag kunde hålla sams med honom. Efter ca 1 månad så slutade pappa med antabusen då den "mixades konstigt med hans blodtrycksmedicin".
Spola fram tiden ett halvår och mamma fyller 50. Vi barn hade köpt en resa för hela familjen till Rom i present. Hela resan blev snabbt dock väldigt jobbig då det första pappa gjorde när han kom ner var att köpa 3 liter heiniken på affären. De första 2 kvällarna blev mamma och pappa fulla, glömde sina saker på restaurangerna, och uppträdde väldigt tånårsaktigt. Jag sade till min äldsta syster som är läkare att jag tyckte att det var väldigt oansvarigt att dricka sådär med tanke på pappas alkoholism. Hon såg väldigt förvånande på mig och frågade vad jag menade... Tydligen så hade mamma skitit i att berätta till min syster att hennes man har alkoholproblem, trotts att hon lovade att göra det. När vi kom hem från resan så tvingade vi barn pappa att sluta med alkoholen annars kommer ingen av dom få vara med våra framtida barn. Dom tog på sig offerkoftan men gick ändå med på det.
Spola nu fram tiden ett halvår så har vi nutid. Förra veckan så hade vi besök av några grannar. Jag var inte hemma under kvällen men när jag kom hem så såg jag 10ish tomma 50cl ölflaskor stå på köksbordet. Igår så frågade mamma om jag kunde vara hemma och vara hundvakt på nyår för dom skall åka på nyårsfest hos ett par kompisar, som äger ett bryggeri...
Värt att tillägga är att från att jag var 17 och började gå på fester så har mamma konstant börjat skuldbelägga mig för att gå vara ute på helgerna eftersom hon och pappa vill "unna sig ett glas vin", vilket dom inte kan då dom måste hämta mig på kvällen då vi bor på landet (inga bussar).
Hur skulle ni förhålla er i min situation? Jag gillar verkligen inte vad dom håller på med. Dock är det ju deras liv, jag kan inte hindra dem. Jag tycker att det är oansvarigt av mamma och pappa att dricka då båda vet att minst en av dom har svårt att hålla sig borta från spriten när dom får chansen...
Hur skulle ni agera?
Uppdatering 2 oktober 2016: Jag har nu flyttat långt från mamma och pappa för att studera, samt komma ifrån dem. Några veckor innan jag flyttade så uppmärksammade jag att pappa var sådär lullig som han var för tre år sedan. Det var en vanlig vardag som han gick förbi mig i hallen och jag kände en osande spritdoft. Han gick ut med hunden och när jag tittade ut genom fönstret så såg jag att han inte kunde gå rakt.
Det kanske låter dramatiskt men jag tror aldrig jag kommer kunna lita på mina föräldrar. Pappa har alltid retat mig om allt och kallat mig öknamn under min uppväxt, så jag har aldrig kunnat berätta någonting för han. Det, samt de konstanta bråk vi hade dagligen i över två år har gjort att jag inte kunnat lita på honom alls. Han sade även i ett bråk vi hade strax innan jag flyttade "inte konstigt att du inte har en flickvän".
Mamma var som en sil, om man berättade för henne något känsligt så fick hela släkten reda på det. Jag har inte berättat någonting känsligt om mitt liv för dom efter att jag fyllde typ 13. Efter hela alkoholhistorien så försämrades relationen till mina föräldrar ännu mer.
Har sedan inlägget skrevs ignorerat mina föräldrar när dom har druckit alkohol. Har dom haft gäster och det har funnits alkohol på bordet så har jag gått förbi utan att säga hej ens. Mamma vet att jag hatar när dom dricker för jag vet att pappa inte klarar av det. Därför började hon gömma deras drickande. När jag sätter mig bredvid dom i soffan så ser jag att hon har ställt ner vinglas bakom ett bord. Jag ser det, men jag blundar. Det är inte värt att dra upp det för ingenting gott kommer komma ur det ändå. När jag äter med dom så dricker dom aldrig, vilket jag uppskattar. Men så fort jag inte är närvarande så "unnar dom sig". Jag blir arg bara av att skriva det här.
Allting käns så falskt, mamma ljuger för mig och mina systrar. Jag ringer aldrig till mamma och pappa om jag inte vill att dom ska skicka upp någonting till mig. Efter att jag flyttade så blev dom så överdrivet snälla med mig, erbjöd att betala mina hyror och betala utlandsresa bland annat. Det känns som om dom försöker kompensera för något.
Det var nästan två månader sen jag träffade dom, vilket har gjort att jag har fått perspektiv på det hela. Jag har svårt att lita på folk på en djupare nivå. Jag har aldrig haft någon jag kan lita på till 100%. Mina systrar är väl dom jag har kunnat lita på mest, även fast dom alltid tagit mamma och pappas sida. Under tiden när pappa var lullig så hade vi som jag skrev bråk nästan varje dag. Mamma och pappa sade alltid att jag provocerade dem, vilket mina systrar fick höra. Dom hade ingen aning om hur pappa var och hade dom vetat det så hade dom tagit min sida är jag säker på. Jag klandrar dom inte, dom gjorde sina val baserade på informationen dom hade.
Det är skönt att skriva av sig.
submitted by ModestyIsAVirtue to sweden [link] [comments]


2015.10.17 15:46 Kasseringskonto [Ventilering] Skimmad på sin födelsedag.

Vet inte hur jag ska inleda det här riktigt. Känner bara att jag vill prata med någon. Om ni inte orkar läsa allt så skippa de två första paragraferna.
Läser fjärde året på en högskola i västsverige. Tempot är skyhögt och ångesten nära inpå. Har sedan i våras gått på antidepressivt (100mg sertralin), men man får fortfarande svackor emellanåt, bland annat den senaste tiden. Bor ensam med två katter i en svindyr studentlägenhet (6200kr). En utav katterna blev sjuk nyligen vilket ledde till att han behövde läggas in. Trots att han är försäkrad så blev jag av med i princip alla mina besparingar (~4000kr), så jag har under oktober månad skrapat på endast några hundralappar. Detta är dock inget problem då jag är omgiven av snälla och omtänksamma personer som hjälper mig i vardagen.
En bit in i början av oktober så upptäckte jag något underligt med mitt bankkonto. Av någon anledning så hade 299kr och 129kr dragits utan att jag visste om det. Då det inte hade bokförts än så visste jag inte vart pengarna hade tagit vägen. En eller två dagar efter (minns inte riktigt) så såg jag att jag hade fått tillbaka beloppet, och att pengarna hade dragits och kommit tillbaka från mötesplatsen, vilket är en datingsida som jag aldrig använt i hela mitt liv. Tänkte gå med det till banken för att utreda, men eftersom skoltrycket är så högt och att man sitter >10h per dag och bara pluggar så tänkte jag skjuta på det tillsvidare.
Igår så fyllde jag 26. Två dagar innan så gav familjen mig min födelsedagspresent i förskott, vilket var välbehövda pengar. Tänkte fira gårdagen med att fika med några klasskompisar och min flickvän, så jag gick till willys för att handla lite godsaker. Detta gick utan några som helst problem, och jag betalade med mitt bankkort i kassan som vanligt.
Av min flickvän så fick jag en kupong på 20€ till min steam wallet, vilket var jättesnällt! Efter fikat så tänkte vi sitta och se om vi kunde hitta något att spendera pengarna på. Landade på det nya warhammer 40k: deathwatch-spelet (stort fan av franchisen), som har ett reapris på €20.69. Perfekt! Lade spelet i kundvagnen och checkade ut.
Error? Mitt kort medgavs inte. Jättekonstigt, för jag visste att jag hade pengar på kontot. Loggade in på min internetbank och fann det här.
Tydligen under eftermiddagen och kvällen så hade jag blivit skimmad och fått mitt kort länsat på uttag som jag inte känner till. Spenderade kvällen med att prata med bank och polis för att få kortet spärrat och händelsen anmäld.
Just nu känner jag mig bara uppgiven. Jag orkar inte ens vara arg eller ledsen. Fick min laptop stulen i somras vilket var illa nog. Men nu. Stressen och allt. Jag orkar fan inte. Utifrån så känns det som att jag verkar lättsam om hela situationen, och det är för att jag inte orkar visa känslor för andra längre. Jag orkar inte med sympatiska blickar från folk som bara har fått se mig må dåligt det senaste året.
Där så. Nog från mig. Kan fortsätta förevigt egentligen, men det ska jag inte utsätta er för.
submitted by Kasseringskonto to sweden [link] [comments]


2015.04.06 15:28 jms3r Fråga till malmöbor från en stockholmare

Så jag är född och uppväxt i Stockholm (södermalm) och har nyligen spenderat lite tid i malmö
försökte gå på bio på Royal vid gustav adolfs torg i malmö och måste säga att jag är chockad.
Redan innan filmen började kände jag mig lite orolig - mycket hög volym, killar som cat-callade min flickvän och en kille ville inte släppa in oss på våran rad (han var stor så vi kom inte förbi).
När den bioanställde kom in, som de alltid gör, för att informera och försöka få folk att vara tysta osv. var det kanske 3-4 killar i olika delar av publiken som började ropa ut salam alaikum, allahu akbar, takbir och annat. en av de ställde sig upp och slog ut armarna mot den anställde i en "kom då" gest.
När filmen började var det någon bakom mig som pratade KONSTANT på spanska och en annan kille satt och fes så man hörde med 5 minuters intervall ungefär. Jag och min flickvän kände att vi var tvungna att lämna salongen kanske 1/4 in på filmen och jag har aldrig varit med om något liknande
Min fråga är: Är detta normalt i malmö? det var helt sjukt och jag kände mig inte säker över huvud taget trots att biografen är hyfsat i centrum av staden. Är det så här på barer och liknande också? Ska jag bara helt ge upp att försöka gå ut i malmö?
tack för att ni läser
submitted by jms3r to sweden [link] [comments]